Skratt och separationsångest

För ett par veckor sedan hittade jag en jättefin bonad på Kupan. Hade ingen aning om vad jag skulle göra med den, men till slut blev det en singoallablus. Använde bonaden till fram och bakstycke, till ärmar fick det bli en bit av en kjol som Inga haft. Tyckte själv att det blev riktigt bra. Min familj delar ju inte alltid min uppfattning om vad som är fint när jag är skapande, men den här gången trodde jag verkligen att de skulle dela min uppfattning. Oj, så fel jag hade för jag fick en reaktion från min älskade man som jag aldrig fått förr: han låg dubbelvikt i soffan och tjöt av SKRATT. Jag undrade om den var ful, men det kunde han inte riktigt svara på, utan bara att den var så knäpp att han inte fann ord.

Tunikan har hängt i mitt syrum sedan dess och jag har gillat den mer och mer. Idag hade jag med den till min kompis Karin föratt visa och hon föll direkt och tyckte den var underbar. Hon köpte den! Fast jag hade svårt att släppa taget om den och för första gången hade jag separationsångest från ett plagg.

Du får väl bedöma själv när du tittar på fotot, om du håller med Peter eller Karin.

En lite suddig bild av tunikan som väckt både skratt och ångest (måste bli bättre på att fota)

När jag var hos familje Önnefors härom veckan hade Tess hittat ett loppistyg som blev en liten tunika. Frågade om jag skulle sy något till Freja av tyget, men förstod att pappa Kenny inte var direkt förtjust i det (han var väldigt tyst). Nåja, skulle tro att det är Freja som bestämmer i det fallet, det finns ju skäl till att hon kallas för fröken Thatcher.

Färgglad tunika på suddigt foto (igen)