Fyra ugglor och en begravning

Familjen har blivt en Fidelli rikare, min systerdotter har fått en dotter. Givetvis måste man få en present när man kommer hit till vår värld och jag vet att vissa andra i hennes familjen gillar ugglor. Om du kikar på det här mamma Tess, så blir Fidellis present ingen överraskning, den ligger hos Beja och väntar.

 

 

Så har vi haft en begravning i familjen också, min farbror Uno. Vi var på begravningen i fredags och det blir väl alltid en sorgsen stämning i sådana sammanhang. Det roliga är att träffa släkten, de andra farbröderna och oftast några kusiner som jag aldrig annars ser. "Några" kusiner är lite av en underdrift för på pappas sida är vi 15 stycken. Efter begravningskaffet gick vi upp till graven och tittade på blommorna, och det blev nästan den bästa allt för då berättade kusin P om farbror Uno, bland annat om hur han skjutit råttor i farstun med hagelbössa för att de inte gick i fällorna. Om jag kände Uno rätt hade han gillat att vi stod där och skrattade.

 

När någon dör tänker jag alltid på de inledande orden i Mark Levengoods bok "Sucka mitt hjärta men brist dock ej". Här kommer citatet, läs och njut!

 

När min morfar dog, 89 år gammal, tyckte min moster att vi skulle skriva såhär i dödsannonsen: Varför?

"Nej", sa mamma, "jag tycker vi skriver såhär: "Varför inte?"

Och hon här väl rätt, någon gång skall man ju dö. Någon gågon gång skall man dö och någon gång skall man leva.

Jag vet att många inte håller med mig, men jag tror på ett liv före döden.

 

I min dödsannons skall det stå: Tack och hej.

Eller som man säger till värdinnan när man lämnar en fest i Finland: Tack och förlåt.